Berlin biter sig ännu kvar i mitt system. Jag däckade först på midsommarafton. Vaknade först också. Men till liten nytta. Flickorna här ute på Vaxholm skyr mig, så här på morgonkvisten, som vore jag leprasmittad. Man förstår dem.
P O Enqvist, som bor granne med flickorna, & som jag redan i går kväll föresatt mig att ansätta med någon påträngande gest, skyr mig också. Jag hälsade artigt när jag såg honom spatsera förbi flickornas vackra Villa Villekulla på morgonpromenad med jycken. Han uttalade ett mycket försiktigt “hej” och stirrade med skräck & vämjelse ut min suspekta uppenbarelse. Man förstår honom. På min tisha återfinns ett tryck av ordförande Arafat.

Vaxholm besvarar, med andra ord, inte riktigt mina ömma känslor.

Debattredaktören vaknade precis. Mycket uppgiven. “Aaron, jag tror jag har ett problem. Jag är inte glad i dag”, säger han nu. Som att glad vore hans normaltillstånd.

Till saken. Du vaknar bakis i dag. Du går förmodligen inte in på min blogg i dag. Men om du gör det tillhör du den sofistikerade nätokratin. Då har du redan läst tillräckligt mycket om detta för att ögonen ska börja blöda om du läser en rad till. Men du är bakis i dag. Det är viktigt att jag påminner dig. För ingen får någonsin glömma. För helgens höjdpunkt är över. Och när nu midsommaren går mot sitt slut måste kampen återupptas. Jag vill att den här opportunistens karriär ska vara slut när jag går till jobbet på måndag morgon. Som min gamle vän & kollega plägar säga: Avgå. Alla. Nu.