För nio år sen hade jag redan några år på nacken i den organiserade ungliberalism, som senare skulle lämna en synnerligen fadd eftersmak i min torra käft under en fuktig Almedalssommar i Visby. På den här tiden var de som ingick i liberala ungdomsförbundets ledning inte särskilt begåvade kommunikatörer. Jag minns med särskild upprymdhet den affisch på Erik Ullenhag som vi tapetserade trötta högstadie- och gymnasieskolor med. Mannen poserade i en hästhage med vinden i håret. En sån svärmorsdröm, den där Ullen.

Vid den här tiden gav Ekerlids förlag ut en bok av just Erik Ullenhag & Andreas Bergh. Myten om det liberala Sverige. Man skulle kunna säga att den boken & Ullen-i-hästhagen-affischen blev den tidens luf:s minnesmärken.

Det ska först sägas att jag hyser avsevärd respekt för Andreas Bergh. Men den där boken var inget vidare. Den ville leda i bevis att Sverige, i motsats till någon slags förhärskande bild, inte alls var särskilt liberalt. För att sen systematiskt avvisa en rad reformer i uppenbart liberal riktning: bland annat vad beträffar dödshjälp & narkotika.

I integritetsfrågorna var herrarna Ullenhag/Bergh hyfsat tydligt liberala, även om de förnekade att det i Sverige skulle finnas några massavlyssningshot av kubanskt snitt (där regimen kikade på all inkommande & utgående internettrafik). Det är förstås här historien blir intressant. Mot bakgrund av Erik Ullenhags argumentation i samband med FRA-omröstningen.

Detta påpekar Hanne Kjöller i dagens DN. Med ett minne mer närvarande än både Johan Ingerös & mitt.