Folkpartist?! Är du inte riktigt klok?

Fp-bussen

Så hette en bok av Per Garthon från den tid då han var ordförande för… folkpartiets ungdomsförbund. På förekommen anledning måste jag nu stjäla hans ord. Och jag är då inte medlem i folkpartiet. Har heller aldrig varit. Däremot var jag i drygt tio (?!) års tid medlem i liberala ungdomsförbundet. Där fick jag vara med om del upplevelser som lätt kvalar in på min topp-tio-lista över skruvat kul. Där återfinns tyvärr desto fler upplevelser som tveklöst kvalar in på min botten-tio-lista över akuta psykoser. Den mycket, mycket mörka sidan av Kraften.

När centerpartiet nu slår tillbaka mot min ledarkrönika tycks försvarslinjen koka ner till två argumentationsled. 1; jag är homofob. 2; jag är folkpartist. Den senare angreppspunkten antyds dels i Staffan Danielssons försvar för Federley, som enligt Oscar Swartz, i kommentartråden här, tycks vara fabricerat av Federley själv. Också i kommentarerna till min krönika på expressen.se angrips jag för att vara fp-lakej.

Jag avgick under ganska turbulenta former från luf:s förbundsstyrelse tidigt i juli 2006. Huruvida jag i dag har några särskilda sympatier för folkpartiet tycker jag man får en hyfsat rättvisande bild av om man tittar till exempel på min insats i Erik Sandbergs mycket fp-kritiska dokumentär Spionskolan. Jag medverkar i rollen som kronvittne. Förra sommaren skrev jag på Expressens ledarsida att jag hellre än att ha varit med i liberala ungdomsförbundet borde ha ägnat mig åt snatteri.

Jag har i alla möjliga sammanhang uttalat min djupa bedrövelse över att mina gamla vänner från luf-tiden betett sig som fega hyndor med tungan i husses stjärt. Jag är sjukt besviken på Erik Ullenhag och inte minst Birgitta Ohlsson (även om hon åtminstone avstod från att kvitta ut sig eller som ärkeskurken Federley vika ner sig helt). Fredrik Malm är svår att överhuvud taget ta på allvar.

Men ”when push comes to shove”: Camilla Lindberg (fp) röstade nej. Hon är en hjälte. Birgitta Ohlsson (fp) avstod. Hon är, trots allt, inte fullt lika förkastlig som de andra svikarna. Karl Sigfrid (m) kvittade ut sig efter en mobbarmangling med hela riksdagsgruppen i statsministerns regi. Fredrick Federley (c) försökte först spräcka hela anti-FRA-alliansen genom att messa folkisarna följande förräderi: ”Jag lägger mig om ni gör det.” Och fick förmodligen Sigfrid att svikta. När han misslyckats med att få Camilla Lindberg & Ohlsson att lägga sig sätter han upp en teater i riksdagens talarstol där han HJÄÄLPER Sten Tolgfors att presentera den ”nya” FRA-lagen med ett mänskligt ansikte. Och kosmetikan är inte ens hans egen. De få köttben som slängdes åt integritetsvännernas håll utarbetades efter förhandlingar mellan Reinfeldt och Björklund. Annie Johansson (c) såg jag gråta i riksdagen inför FRA-debatten. Utan tvekan har det varit jobbigt för såväl henne som Federley. Men någon ryggrad har heller inte hon.

Med detta sagt måste jag understryka att folkpartiet inte är de nya liberalerna. Jag lär inte rösta på fp igen förrän den dag Alexander Bard slåss om Marit Paulsens gamla mandat i Europaparlamentet. That’ll be the day.

Tills vidare citerar jag, i brist på kraftigare uttryck som inte går över gränsen, Peter Wolodarski.

”Jag har ett förflutet i folkpartiet. Men ingen framtid.”

Annonser

juni 23, 2008. Etiketter: , , , , , , , , , , , . Uncategorized.

5 kommentarer

  1. Oscar Sundevall replied:

    Postar samma svar här som på min egen blogg.

    Två reflektioner:

    1) Att ogilla folkpartister är inte detsamma som att ogilla folkpartiet. Ingen kan älska alla i sitt (gamla) parti, men ha ömma känslor för de bärande idéerna och organisationen är fullt förenligt med ett kritiskt förhållningssätt till partisterna.

    2) Att ogilla folkpartister, och rent av folkpartiet, innebär inte per automatik att man gillar andra partier mer.

    Jag hoppas inte att din ledare var en partinlaga! Men det är Fredrik Malm, Frida Metso, Erik Ullenhag, och du som för ut i media att det var FP:s förtjänst att förändringarna kom till stånd. De källor jag har som är väl insatta i processen menar att FP visserligen drog ett lass, men det är fel att påstå att Jan Björklund av alla människor ensamt förhandlade fram förändringarna och att inte Centerpartiet bidrog.

    En ledare ska visserligen vara spetsigt formulerad. Men det är svårt att ta miste på skadeglädjen över att C har tagit en smäll. Jag tycker också det är grovt missvisande att tala om en ”dans med liberalismen”, när Centerpartiet har en lång liberal historia. Vi har inte ett annat partiprogram efter omröstningen, och vi har samma företrädare nu som för två veckor sedan. Riksdagsgruppen har tagit ett dåligt beslut, helt sant, men att vi skulle som parti ha ”gjort slut” med vår ideologi? Njaa.

  2. Oscar Sundevall replied:

    F’låt, sista stycket, ”dags för liberalismen att göra slut med C” – nåväl, samma sak fast tvärtom. Vi är samma parti som innan, fortfarande.

  3. kamikazepiloten replied:

    ”1) Att ogilla folkpartister är inte detsamma som att ogilla folkpartiet. Ingen kan älska alla i sitt (gamla) parti, men ha ömma känslor för de bärande idéerna och organisationen är fullt förenligt med ett kritiskt förhållningssätt till partisterna.”

    Jag har i dag i stort sett inga varma känslor kvar för folkpartiet. Tidigare har de varit, på sin höjd, blandade. Således har jag heller aldrig varit partimedlem. Jag har alltid definierat mig som i första hand liberal, inte som partist.

    ”2) Att ogilla folkpartister, och rent av folkpartiet, innebär inte per automatik att man gillar andra partier mer.”

    Korrekt. Men i förra valet valde jag i riksdags- och kommunval ändå att lägga mina röster på andra partier. Bland annat ditt. Det misstaget gör jag nog inte om.

    ”Jag hoppas inte att din ledare var en partinlaga! Men det är Fredrik Malm, Frida Metso, Erik Ullenhag, och du som för ut i media att det var FP:s förtjänst att förändringarna kom till stånd. De källor jag har som är väl insatta i processen menar att FP visserligen drog ett lass, men det är fel att påstå att Jan Björklund av alla människor ensamt förhandlade fram förändringarna och att inte Centerpartiet bidrog.”

    Mina källor säger något annat. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag tycker inte att vare sig fp eller c har någon som helst anledning att slå sig för bröstet. Tilläggen till lagen är, som någon uttryckte saken, att likställa med att ge en sexualförbrytare straffrihet mot att han använder kondom.

    ”En ledare ska visserligen vara spetsigt formulerad. Men det är svårt att ta miste på skadeglädjen över att C har tagit en smäll. Jag tycker också det är grovt missvisande att tala om en “dans med liberalismen”, när Centerpartiet har en lång liberal historia. Vi har inte ett annat partiprogram efter omröstningen, och vi har samma företrädare nu som för två veckor sedan. Riksdagsgruppen har tagit ett dåligt beslut, helt sant, men att vi skulle som parti ha “gjort slut” med vår ideologi? Njaa.”

    När jag gick in i partipolitiken var centerns ideologi ekohumanism, vad det nu är. Men visst har centern gjort en resa mot liberalismen. Det har alla svenska partier gjort, men c förtjänade till helt nyligen extra mycket cred. Deras resa har varit remarkabel. Under min tid i luf var jag en av få som inte hade några som helst problem med att cuf tog plats i internationella liberala paraplyorganisationer. Och Expressens ledarsida har hyllat centerresan mer än kanske någon annan i den liberala sfären.

    MEN: När tiden var kommen för centerliberalismens elddop föll man på målsnöret. Och snöpligast av alla föll den som mer än någon annan personifierat den tredje liberala vågen inom centerrörelsen: Fredrick Federley.

    Han svek.

    Han försökte få de andra att också fega ur. Han försökte dessutom, på åtminstone delvis falska grunder, sno åt sig äran för att lagen inte blev fullt så överjävlig som tanken var från början. Och han räddade aktivt ansiktet på Sten Tolgfors och regeringen.

    Han hade chansen att rädda sitt eget förtroende efter fiaskot med salladsbaren.

    Han hade chansen att rädda förtroendet för personvalet och riksdagens integritet gentemot regering.

    Han hade chansen att rädda centerns förtroende som liberal kraft.

    Han svek.

    Och om jag låter skadeglad är det för att inte låta bitter, cynisk & desillusionerad. Internet är, än så länge, en barntillåten verkstad.

  4. Myten om det liberala folkpartiet « Kamikazepiloten replied:

    […] några år på nacken i den organiserade ungliberalism, som senare skulle lämna en synnerligen fadd eftersmak i min torra käft under en fuktig Almedalssommar i Visby. På den här tiden var de som ingick i […]

  5. Storlek och styrka eller vitalitet och idéer | Sagor från livbåten replied:

    […] Liksom man kan koka ner Umbridges svada till en auktoritär smörja av konservativt mögel, så kan man koka ner politiken av idag till det korta konstaterandet att makten är allt. För det här är den era då sossar inte vet om de är konservativa, liberala eller socialister, och där de när de undrar lika gärna kan skaka hand med minst lika förvirrade moderater. Det här är eran då den av riksdagens partier som profilerat sig  kanske hårdast med ”ordning och reda”, krav och hårdare tag kallar sig liberaler, och där partiprogram överlag är lika mycket värt som dasspapper. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: