Myten om det liberala folkpartiet

Hästhage

För nio år sen hade jag redan några år på nacken i den organiserade ungliberalism, som senare skulle lämna en synnerligen fadd eftersmak i min torra käft under en fuktig Almedalssommar i Visby. På den här tiden var de som ingick i liberala ungdomsförbundets ledning inte särskilt begåvade kommunikatörer. Jag minns med särskild upprymdhet den affisch på Erik Ullenhag som vi tapetserade trötta högstadie- och gymnasieskolor med. Mannen poserade i en hästhage med vinden i håret. En sån svärmorsdröm, den där Ullen.

Vid den här tiden gav Ekerlids förlag ut en bok av just Erik Ullenhag & Andreas Bergh. Myten om det liberala Sverige. Man skulle kunna säga att den boken & Ullen-i-hästhagen-affischen blev den tidens luf:s minnesmärken.

Det ska först sägas att jag hyser avsevärd respekt för Andreas Bergh. Men den där boken var inget vidare. Den ville leda i bevis att Sverige, i motsats till någon slags förhärskande bild, inte alls var särskilt liberalt. För att sen systematiskt avvisa en rad reformer i uppenbart liberal riktning: bland annat vad beträffar dödshjälp & narkotika.

I integritetsfrågorna var herrarna Ullenhag/Bergh hyfsat tydligt liberala, även om de förnekade att det i Sverige skulle finnas några massavlyssningshot av kubanskt snitt (där regimen kikade på all inkommande & utgående internettrafik). Det är förstås här historien blir intressant. Mot bakgrund av Erik Ullenhags argumentation i samband med FRA-omröstningen.

Detta påpekar Hanne Kjöller i dagens DN. Med ett minne mer närvarande än både Johan Ingerös & mitt.

Annonser

juli 15, 2008. Etiketter: , , , , , . Bodströmsamhället. Lämna en kommentar.

Folkpartist?! Är du inte riktigt klok?

Fp-bussen

Så hette en bok av Per Garthon från den tid då han var ordförande för… folkpartiets ungdomsförbund. På förekommen anledning måste jag nu stjäla hans ord. Och jag är då inte medlem i folkpartiet. Har heller aldrig varit. Däremot var jag i drygt tio (?!) års tid medlem i liberala ungdomsförbundet. Där fick jag vara med om del upplevelser som lätt kvalar in på min topp-tio-lista över skruvat kul. Där återfinns tyvärr desto fler upplevelser som tveklöst kvalar in på min botten-tio-lista över akuta psykoser. Den mycket, mycket mörka sidan av Kraften.

När centerpartiet nu slår tillbaka mot min ledarkrönika tycks försvarslinjen koka ner till två argumentationsled. 1; jag är homofob. 2; jag är folkpartist. Den senare angreppspunkten antyds dels i Staffan Danielssons försvar för Federley, som enligt Oscar Swartz, i kommentartråden här, tycks vara fabricerat av Federley själv. Också i kommentarerna till min krönika på expressen.se angrips jag för att vara fp-lakej.

Jag avgick under ganska turbulenta former från luf:s förbundsstyrelse tidigt i juli 2006. Huruvida jag i dag har några särskilda sympatier för folkpartiet tycker jag man får en hyfsat rättvisande bild av om man tittar till exempel på min insats i Erik Sandbergs mycket fp-kritiska dokumentär Spionskolan. Jag medverkar i rollen som kronvittne. Förra sommaren skrev jag på Expressens ledarsida att jag hellre än att ha varit med i liberala ungdomsförbundet borde ha ägnat mig åt snatteri.

Jag har i alla möjliga sammanhang uttalat min djupa bedrövelse över att mina gamla vänner från luf-tiden betett sig som fega hyndor med tungan i husses stjärt. Jag är sjukt besviken på Erik Ullenhag och inte minst Birgitta Ohlsson (även om hon åtminstone avstod från att kvitta ut sig eller som ärkeskurken Federley vika ner sig helt). Fredrik Malm är svår att överhuvud taget ta på allvar.

Men ”when push comes to shove”: Camilla Lindberg (fp) röstade nej. Hon är en hjälte. Birgitta Ohlsson (fp) avstod. Hon är, trots allt, inte fullt lika förkastlig som de andra svikarna. Karl Sigfrid (m) kvittade ut sig efter en mobbarmangling med hela riksdagsgruppen i statsministerns regi. Fredrick Federley (c) försökte först spräcka hela anti-FRA-alliansen genom att messa folkisarna följande förräderi: ”Jag lägger mig om ni gör det.” Och fick förmodligen Sigfrid att svikta. När han misslyckats med att få Camilla Lindberg & Ohlsson att lägga sig sätter han upp en teater i riksdagens talarstol där han HJÄÄLPER Sten Tolgfors att presentera den ”nya” FRA-lagen med ett mänskligt ansikte. Och kosmetikan är inte ens hans egen. De få köttben som slängdes åt integritetsvännernas håll utarbetades efter förhandlingar mellan Reinfeldt och Björklund. Annie Johansson (c) såg jag gråta i riksdagen inför FRA-debatten. Utan tvekan har det varit jobbigt för såväl henne som Federley. Men någon ryggrad har heller inte hon.

Med detta sagt måste jag understryka att folkpartiet inte är de nya liberalerna. Jag lär inte rösta på fp igen förrän den dag Alexander Bard slåss om Marit Paulsens gamla mandat i Europaparlamentet. That’ll be the day.

Tills vidare citerar jag, i brist på kraftigare uttryck som inte går över gränsen, Peter Wolodarski.

”Jag har ett förflutet i folkpartiet. Men ingen framtid.”

juni 23, 2008. Etiketter: , , , , , , , , , , , . Uncategorized. 5 kommentarer.