Borgfred om FRA?
TJUVEN SOM PRATADE BREDVID MUN
Tre män bodde i en by.
En granne ägde en get.
En dag smög de tre männen in på grannens gård och stal geten.
Ingen såg dem.
De lyckades smita iväg till ett gömställe utanför byn. Där slaktade de geten, stekte köttet och åt upp alltsammans.
Nåväl, så småningom vandrade de hemåt. De var mätta och belåtna och de lovade varandra att tiga om stölden. Ingen av dem skulle prata bredvid mun.
När de kom in i byn, råkade de gå förbi brunnen. Byns kvinnor stod där i en klunga och fyllde sina vattenkrukor.
– Jag är törstig, sa en av de tre männen.
Han trängde sig in mellan kvinnorna.
– Vad vill du? undrade de.
– Ge mig lite vatten så att jag kan skölja ner all maten som jag har ätit! bad han.
– Tänk på vad du säger! varnade en annan av männen. Vi kom ju överens om att hålla det hemligt.
– Men han avslöjade ju ingenting, invände den tredje mannen. Han sa maten – inte getköttet!
Vem av de tre pratade bredvid mun och avslöjade stölden?
Denna sedelärande dilemmasaga från Anechofolket i Togo, som Janne Lundström återberättar i boken ”Pumpan som födde ett föl” (Natur & Kultur 1996), använder jag som krok i gårdagens krönika för att beskriva Fredrik Reinfeldts, Sten Tolgfors & Ingvar Åkessons förmåga att stjäla & bedra för att sedan prata bredvid mun i fråga om FRA-lagen.
De västafrikanska dilemmasagorna är av en alldeles särskild sorts sedelärande karaktär. De bjuder alltid på ett öppet slut. Skriver inte läsarna sensmoralen på näsan.
Och ett öppet slut står vi inför också i FRA-frågan. Den senaste veckan har ett flertal borgerliga debattörer – PM Nilsson, Per Gudmundson, Sanna Rayman, Thomas Gür – efterlyst en kompromiss i FRA-frågan. Alliansregeringen har spottat sina viktigaste opinionsbildare i ansiktet. För regeringen är en kompromiss som kan blidka motståndarna förmodligen avgörande för att vinna valet 2010. Utan engagerade ”pratare” som talar för regeringen blir det svårt att vinna val. Men bör liberala opinionsbildare & FRA-motståndare bjuda regeringen på en sådan kompromisslösning? Finns alls någon mening med att försöka nå en borgfred?
Tjuvarna stal vår get, bad om vatten & fick en syndaflod. I Afrika löser man konflikter i en bydomstol, genom samtal som mynnar ut i en kompromiss. Bör vi försöka uppnå en sådan om FRA-lagen?
Av två anledningar är mitt svar ja:
– Dels för att jag inte vill regeras av Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson. En regering ledd av det gänget skulle vara inte bara allmänt inkompetent utan på många sätt destruktiv för en liberal samhällsutveckling. Jag menar också att det, Almedalslöftet till trots, är otänkbart att en s-dominerad regering skrotar FRA-lagen.
– Dels för att FRA-lagen redan är ett faktum. Sverige kommer, precis som andra europeiska länder att på ett eller annat sätt bedriva signalspaning. Och det är egentligen inte signalspaningen som sådan jag vänder mig mot, även om det med säkerhet finns mer effektiva metoder att bedriva underrättelsearbete på. Nu måste det viktiga för oss som diggar personlig integritet vara att få till en signalspaningslag som ger oss rimliga garantier mot övergrepp. En lag med inbyggda spärrar mot maktfullkomlighet.
I kommentarfältet i inlägget innan detta beklagar signaturen ”In absentia” att jag fallit till föga.
Det innebär att du ändrat inställning frågan ganska rejält. Du var betydligt mer oförsonligt i ett tidigare inlägg.
https://kamikazepiloten.wordpress.com/2008/06/23/folkpartist-ar-du-inte-riktigt-klok/Då beskrev du Federleys ändringar som “köttben” och “kosmetika”. Nu kan du med en mindre ändring nöja dig. Jag tycker det är ok om folk ändrar sig och jag tycker det är bättre att göra det i en debattartikel än genom teater i riksdagen. Likväl är jag emot FRA-lagen. Det verkar som det är en naturlag att staten ska ha rätt att koppla in en dator i vårt kommunikationssystem och filtrera samtliga mail och sms. Vi som är emot denna tanke har fått ta någon form av ansvar att förbättra denna styggelse och nu tycker jag att du, Aaron, har fallit till föga. Det är synd.
Och vidare:
Om jag får fortsätta med en kommentar du skrev till inlägget
Aaron Israelsson “Tilläggen till lagen är, som någon uttryckte saken, att likställa med att ge en sexualförbrytare straffrihet mot att han använder kondom.”
Jag tycker att ditt krav på att “oskyldiga spaningsobjekt ska informeras” kan likställas med att den kondomförsedda sexualförbrytaren får straffrihet om han informerar brottsoffret om sin identitet i efterhand.
Det finns säkert bättre liknelser, men dessa får övriga i blogosfären komma på.
Jag håller inte med. En underrättelseplikt för FRA gentemot spaningsobjekt är ingen kosmetisk förändring av samma typ som Federley yvats så mycket över. Det är en förändring som med skärpa förser lagen med något som i dag totalt saknas: effektiva rättsmedel på juristspråk. Det ger övervakade en möjlighet att rättsligt pröva de övergrepp de eventuellt utsatts för. Såväl Svenska Helsingforskommittén som Centrum för Rättvisa förespråkar underrättelseplikt som den viktigaste pusselbiten för att göra FRA-lagen rättssäker. Finns detta på plats är sannolikheten att FRA skulle våga missbruka sina befogenheter decimerad.
Jag vill också slå ett slag för mitt eget förslag – en domstol ska, bakom lyckta dörrar, i förväg godkänna spaningsobjekt. Det tror jag är nästan ännu viktigare. Och vad kan man då, som vän av integritet och bekämpning av terrorism och andra hot mot rikets säkerhet egentligen ha att invända?
Viktigt är också att lagens syfte är klart & snävt definierat. FRA ska skydda oss mot hot mot rikets säkerhet; hot om väpnat anfall eller icke-militära territoriella hot, terrorism, utländska underrättelsetjänster & grov internationell brottslighet. Inte ekologiska obalanser eller valutaspekulanter.
Detta menar jag är avgörande förändringar. En FRA-lag som åtminstone jag kan leva med.
Nej?
Tek up the whip now we just saddle with it
Johannes Forssberg vet att SvD ligger pyrt till. Ninjaman är på krigsstigen.
Play it again, play in again.
Hattburna män portas
De drar åt snaran. Nu är jag portad på puben, banken & postkontoret. Åtminstone i Yorkshire.
Madonna? C’est moi!
Innan hon gick på semester – för att hänga i New York med sin ljuvligt brutala kompis Åsa Sandell – hävdade min chef att jag är redaktionens Madonna. ”Du byter stil så ofta.” Det beror visserligen bara på att jag inte har tvättat kläder på evigheter & därför löpande bränner de cash jag inte har på nya plagg. Sinnessjukt slackigt. Men som den fåfänga jävel jag är tar jag det som en varm komplimang. Och bryter mot löftet jag gav min chef om att inte blogga om vad som dryftas på redaktionen (hon läser ändå inte bloggar, av princip…).
När jag ändå är i farten kan jag avslöja att jag i dag hjälpte Nisse Schwartz på kulturen att lista ut vad vicepresidenten Dick Cheneys handtecken med tre fingrar i luften betyder.
1: ”Peace, fast med förhinder”?
2: ”Jag vill påpeka tre saker: jag är beväpnad, hänsynslös & skyddad av åtalsimmunitet”?
Nej, kollega. Det betyder W som i George W Bush.
Jag är tillgänglig
Handikappombudsmannen har i år tagit emot rekordmånga anmälningar om diskriminering. Det gäller den dåliga tillgängligheten. Och det kan man förstå.
Men att det saknas ramper vid huvudingången till ett museum i en ruggigt gammal kåk på Djurgården eller till en restaurang i en källare i Gamla Stan kan bara bli en fråga om mänskliga rättigheter i en identitetspolitisk kontext. Ett träsk som handikapprörelsen tyvärr fastnat i.
Att permobilburna skulle bli avskurna från samhället bara för att samhället inte ser ut som Månbas Alpha kan endast den tro som inte varit med min gamla brukare på precisionsorientering i skogen. De där monstertruckarna klarar mer än man kan tro. Det är tekniken som visar vägen. Inte att vi låter den verbala inflationen gröpa ur det vi känner som mänskliga rättigheter.
Om detta skriver jag i dagens tidning.
Paranoia förverkligad
Den statliga makten kopplar i dag ett ännu hårdare grepp om internet – en plats som ännu liknar en frizon för mänsklig kreativitet. Nu är det EU som i ett telekomdirektiv vill stänga av internetanvändare som delat upphovsrättsskyddat material. En europeisk variant av ”three strikes – then you’re out”. Det är egentligen inga nyheter. Men det är symptomatiskt att Europaparlamentet i dag tar ytterligare ett steg i politikens offensiv mot det fria utbytet av mänsklig aktivitet på nätet. Om ett år kommer de kunna säga: ”vi vet vad du gjorde förra sommaren.”
Att jag är paranoid betyder ingalunda att de inte är ute efter dig.
Ahmad hellre än Che
En nuna vars bärare i sitt testamente prisar ”det effektiva hat som gör människan till en effektiv, våldsam, selektiv och kall mördarmaskin” är västvärldens kanske mest reproducerade tishatryck.
Varför inte den här killen i stället får pryda fler t-skjortor är frågan som ansätter mig i dagens text.
Gärna engagerad, bara inte besjälad
Den frihetlige bråkstaken & dokusåpakändisen Christian Gergils gjorde en intressant reflektion när jag intervjuade honom en gång för några år sen. Jag hittar inte det ursprungliga citatet nu, men dess andemening var typ så här:
”I Sverige uppmuntras alla ungdomar att engagera sig. Men när jag engagerade mig för ‘fel’ saker var det genast inte lika kul längre. Engagemang är det finaste som finns, så länge du engagerar dig för det alla andra tycker är bra.”
Jag kom att tänka på det här när jag läste vad en före detta riksdagsledamot skriver om den unikt intensiva korrespondensen vårt folk just nu utövar gentemot sina folkvalda. I allmänhet brukar ju före detta politiker vara mycket klokare än vad de var under sin aktiva tid vid maktens taburetter. Jag vet inte om den doktrinen har någon bäring på Anne-Marie Ekström, som suttit i riksdagen för folkpartiet, men på sin blogg uttrycker hon samtidigt uppfattningen att det är bra med politiskt engagemang & att folk borde sluta mejla riksdagsledamöter om FRA-frågan.
Inte sen den allmänna rösträtten infördes har klyftan mellan väljare & valda (eller tidigare valda) varit större. Folk är besjälade av helig vrede & då var det plötsligt inte lika kul längre. Anne-Marie Ekström tycks säga att skillnaden mellan engagerad och besjälad är som skillnaden mellan ägg & bacon på din frukosttallrik: där hönan varit engagerad är grisen besjälad.
Men. Vi vet alla vilka som svinat mest. Låt dem få höra det.
Juridikchocken
Ja, jag är en tabloidmurvel. Så ja, vi är drabbade av JURIDIKCHOCKEN!
Tidningen Fokus har i ett par nummer spanat på ”juridifieringen” av makten. Det vill säga att alltmer makt förflyttas från politikernas händer till juristernas. Till exempel domarna i EG-domstolen. Samtidigt som många vänsterdebattörer känner vanmakten komma krypande är jag personligen ganska lugn. För att inte säga att ett visst välbehag infinner sig.
Jag säger: Ni ska vara glada för juridikchocken.
Aaron tänker till
Don’t quit your daytime job, säger PJ till den arme Expressenskribent som tror sig kunna bli politisk strateg åt kådisarna.
Svenskans politiske chefredaktör PJ Anders Linder är inte impad av en huvudledare i Expressen där vi rådger kristdemokraterna att profilera sig hårdare på bredden i vård- och miljöfrågor, att helt enkelt fortsätta den resa mot politisk normalitet som gjort partiet till ett helt rumsrent (men än så länge något populistiskt) regeringsparti.
Linders invändning är, inte helt oväntat, att vi problematiserar vårdnadsbidraget. Som Linder, & även Expressens ledarsida, konstaterar är vårdnadsbidraget mäkta populärt bland barnfamiljer. Det kan man för all del förstå. Soft att hänga hemma med ungen & få betalt av alla som måste gå till jobbet. Men det brukar nu inte vara en liberal ryggmärgsreflex att digga ett bidrag för att många vill ha det. Annat än möjligen hos PJ Anders Linder.
Vad beträffar det folkliga stödet får vi väl se hur det artar sig. När till exempel Södertälje nu inför vårdnadsbidraget är det min kvalificerade gissning att väldigt många kvinnor med bakgrund i typ Mellanöstern får så mycket svårare att motivera för sina män att de också ska jobba. Erfarenheter från Norge, där man infört vårdnadsbidraget, tyder just på detta. Jag kan tänka mig att många medieberättelser om dessa kvinnor, i det fall reportrar alls intresserar sig för vad som händer south of SoFo, vrider opinionen åt ett annat håll. Det hoppas åtminstone jag.
Vad vill PJ Anders Linder göra för de morsor som sjunker i detta bidragsträsk? Och vad säger han om den här moderatens invändning?
Kamikazepiloten 
