Borgfred om FRA?
TJUVEN SOM PRATADE BREDVID MUN
Tre män bodde i en by.
En granne ägde en get.
En dag smög de tre männen in på grannens gård och stal geten.
Ingen såg dem.
De lyckades smita iväg till ett gömställe utanför byn. Där slaktade de geten, stekte köttet och åt upp alltsammans.
Nåväl, så småningom vandrade de hemåt. De var mätta och belåtna och de lovade varandra att tiga om stölden. Ingen av dem skulle prata bredvid mun.
När de kom in i byn, råkade de gå förbi brunnen. Byns kvinnor stod där i en klunga och fyllde sina vattenkrukor.
– Jag är törstig, sa en av de tre männen.
Han trängde sig in mellan kvinnorna.
– Vad vill du? undrade de.
– Ge mig lite vatten så att jag kan skölja ner all maten som jag har ätit! bad han.
– Tänk på vad du säger! varnade en annan av männen. Vi kom ju överens om att hålla det hemligt.
– Men han avslöjade ju ingenting, invände den tredje mannen. Han sa maten – inte getköttet!
Vem av de tre pratade bredvid mun och avslöjade stölden?
Denna sedelärande dilemmasaga från Anechofolket i Togo, som Janne Lundström återberättar i boken ”Pumpan som födde ett föl” (Natur & Kultur 1996), använder jag som krok i gårdagens krönika för att beskriva Fredrik Reinfeldts, Sten Tolgfors & Ingvar Åkessons förmåga att stjäla & bedra för att sedan prata bredvid mun i fråga om FRA-lagen.
De västafrikanska dilemmasagorna är av en alldeles särskild sorts sedelärande karaktär. De bjuder alltid på ett öppet slut. Skriver inte läsarna sensmoralen på näsan.
Och ett öppet slut står vi inför också i FRA-frågan. Den senaste veckan har ett flertal borgerliga debattörer – PM Nilsson, Per Gudmundson, Sanna Rayman, Thomas Gür – efterlyst en kompromiss i FRA-frågan. Alliansregeringen har spottat sina viktigaste opinionsbildare i ansiktet. För regeringen är en kompromiss som kan blidka motståndarna förmodligen avgörande för att vinna valet 2010. Utan engagerade ”pratare” som talar för regeringen blir det svårt att vinna val. Men bör liberala opinionsbildare & FRA-motståndare bjuda regeringen på en sådan kompromisslösning? Finns alls någon mening med att försöka nå en borgfred?
Tjuvarna stal vår get, bad om vatten & fick en syndaflod. I Afrika löser man konflikter i en bydomstol, genom samtal som mynnar ut i en kompromiss. Bör vi försöka uppnå en sådan om FRA-lagen?
Av två anledningar är mitt svar ja:
– Dels för att jag inte vill regeras av Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson. En regering ledd av det gänget skulle vara inte bara allmänt inkompetent utan på många sätt destruktiv för en liberal samhällsutveckling. Jag menar också att det, Almedalslöftet till trots, är otänkbart att en s-dominerad regering skrotar FRA-lagen.
– Dels för att FRA-lagen redan är ett faktum. Sverige kommer, precis som andra europeiska länder att på ett eller annat sätt bedriva signalspaning. Och det är egentligen inte signalspaningen som sådan jag vänder mig mot, även om det med säkerhet finns mer effektiva metoder att bedriva underrättelsearbete på. Nu måste det viktiga för oss som diggar personlig integritet vara att få till en signalspaningslag som ger oss rimliga garantier mot övergrepp. En lag med inbyggda spärrar mot maktfullkomlighet.
I kommentarfältet i inlägget innan detta beklagar signaturen ”In absentia” att jag fallit till föga.
Det innebär att du ändrat inställning frågan ganska rejält. Du var betydligt mer oförsonligt i ett tidigare inlägg.
https://kamikazepiloten.wordpress.com/2008/06/23/folkpartist-ar-du-inte-riktigt-klok/Då beskrev du Federleys ändringar som “köttben” och “kosmetika”. Nu kan du med en mindre ändring nöja dig. Jag tycker det är ok om folk ändrar sig och jag tycker det är bättre att göra det i en debattartikel än genom teater i riksdagen. Likväl är jag emot FRA-lagen. Det verkar som det är en naturlag att staten ska ha rätt att koppla in en dator i vårt kommunikationssystem och filtrera samtliga mail och sms. Vi som är emot denna tanke har fått ta någon form av ansvar att förbättra denna styggelse och nu tycker jag att du, Aaron, har fallit till föga. Det är synd.
Och vidare:
Om jag får fortsätta med en kommentar du skrev till inlägget
Aaron Israelsson “Tilläggen till lagen är, som någon uttryckte saken, att likställa med att ge en sexualförbrytare straffrihet mot att han använder kondom.”
Jag tycker att ditt krav på att “oskyldiga spaningsobjekt ska informeras” kan likställas med att den kondomförsedda sexualförbrytaren får straffrihet om han informerar brottsoffret om sin identitet i efterhand.
Det finns säkert bättre liknelser, men dessa får övriga i blogosfären komma på.
Jag håller inte med. En underrättelseplikt för FRA gentemot spaningsobjekt är ingen kosmetisk förändring av samma typ som Federley yvats så mycket över. Det är en förändring som med skärpa förser lagen med något som i dag totalt saknas: effektiva rättsmedel på juristspråk. Det ger övervakade en möjlighet att rättsligt pröva de övergrepp de eventuellt utsatts för. Såväl Svenska Helsingforskommittén som Centrum för Rättvisa förespråkar underrättelseplikt som den viktigaste pusselbiten för att göra FRA-lagen rättssäker. Finns detta på plats är sannolikheten att FRA skulle våga missbruka sina befogenheter decimerad.
Jag vill också slå ett slag för mitt eget förslag – en domstol ska, bakom lyckta dörrar, i förväg godkänna spaningsobjekt. Det tror jag är nästan ännu viktigare. Och vad kan man då, som vän av integritet och bekämpning av terrorism och andra hot mot rikets säkerhet egentligen ha att invända?
Viktigt är också att lagens syfte är klart & snävt definierat. FRA ska skydda oss mot hot mot rikets säkerhet; hot om väpnat anfall eller icke-militära territoriella hot, terrorism, utländska underrättelsetjänster & grov internationell brottslighet. Inte ekologiska obalanser eller valutaspekulanter.
Detta menar jag är avgörande förändringar. En FRA-lag som åtminstone jag kan leva med.
Nej?
Prins Valiant vs svensk borgerlighet X2
Johan Norberg skrev hos konkurrenten om Karl Roves principlöshet & antydde sin gamla uppdragsgivares ideologiska slapphet. Och visst hade det varit bättre om Timbro tagit hit en intellektuellt spänstig, liberal visionär som kunde ruska om på allvar i vårt – i ideologiskt avseende – vakuumförpackade samhälle. Men i en gammal kampanjpundares kista kittlar förstås en Karl Rove nästan lika mycket som en Milton Friedman eller en Friedrich Hayek. Men bara nästan. Och egentligen har Johan rätt. Rove strödde i vilket fall mest plattityder omkring sig så vitt jag kunnat följa.
Hos oss skriver Norberg i dag om regeringens totala principlöshet. Och demaskerar den som ingen förmått göra tidigare. Delvis kanske tack vare det generöst tilltagna utrymme kultursidan gett honom. Delvis tack vare hederlig gammal skärpa. Hur som helst: hatten av för prins Valiant.
Myten om det liberala folkpartiet
För nio år sen hade jag redan några år på nacken i den organiserade ungliberalism, som senare skulle lämna en synnerligen fadd eftersmak i min torra käft under en fuktig Almedalssommar i Visby. På den här tiden var de som ingick i liberala ungdomsförbundets ledning inte särskilt begåvade kommunikatörer. Jag minns med särskild upprymdhet den affisch på Erik Ullenhag som vi tapetserade trötta högstadie- och gymnasieskolor med. Mannen poserade i en hästhage med vinden i håret. En sån svärmorsdröm, den där Ullen.
Vid den här tiden gav Ekerlids förlag ut en bok av just Erik Ullenhag & Andreas Bergh. Myten om det liberala Sverige. Man skulle kunna säga att den boken & Ullen-i-hästhagen-affischen blev den tidens luf:s minnesmärken.
Det ska först sägas att jag hyser avsevärd respekt för Andreas Bergh. Men den där boken var inget vidare. Den ville leda i bevis att Sverige, i motsats till någon slags förhärskande bild, inte alls var särskilt liberalt. För att sen systematiskt avvisa en rad reformer i uppenbart liberal riktning: bland annat vad beträffar dödshjälp & narkotika.
I integritetsfrågorna var herrarna Ullenhag/Bergh hyfsat tydligt liberala, även om de förnekade att det i Sverige skulle finnas några massavlyssningshot av kubanskt snitt (där regimen kikade på all inkommande & utgående internettrafik). Det är förstås här historien blir intressant. Mot bakgrund av Erik Ullenhags argumentation i samband med FRA-omröstningen.
Detta påpekar Hanne Kjöller i dagens DN. Med ett minne mer närvarande än både Johan Ingerös & mitt.
Gärna engagerad, bara inte besjälad
Den frihetlige bråkstaken & dokusåpakändisen Christian Gergils gjorde en intressant reflektion när jag intervjuade honom en gång för några år sen. Jag hittar inte det ursprungliga citatet nu, men dess andemening var typ så här:
”I Sverige uppmuntras alla ungdomar att engagera sig. Men när jag engagerade mig för ‘fel’ saker var det genast inte lika kul längre. Engagemang är det finaste som finns, så länge du engagerar dig för det alla andra tycker är bra.”
Jag kom att tänka på det här när jag läste vad en före detta riksdagsledamot skriver om den unikt intensiva korrespondensen vårt folk just nu utövar gentemot sina folkvalda. I allmänhet brukar ju före detta politiker vara mycket klokare än vad de var under sin aktiva tid vid maktens taburetter. Jag vet inte om den doktrinen har någon bäring på Anne-Marie Ekström, som suttit i riksdagen för folkpartiet, men på sin blogg uttrycker hon samtidigt uppfattningen att det är bra med politiskt engagemang & att folk borde sluta mejla riksdagsledamöter om FRA-frågan.
Inte sen den allmänna rösträtten infördes har klyftan mellan väljare & valda (eller tidigare valda) varit större. Folk är besjälade av helig vrede & då var det plötsligt inte lika kul längre. Anne-Marie Ekström tycks säga att skillnaden mellan engagerad och besjälad är som skillnaden mellan ägg & bacon på din frukosttallrik: där hönan varit engagerad är grisen besjälad.
Men. Vi vet alla vilka som svinat mest. Låt dem få höra det.
Juridikchock blankar ut FRAscismen
Av utrymmesskäl, liksom på grund av matthet, utelämnade jag några saker i min krönika om juridikchocken.
1; Att den svenska grundlagsutredningen under Pär Nuders ordförandeskap inte alls gjorde sig bekymmer om någon författningsdomstol.
2; Att grundlagsutredningen numera, tack vare Henrik von Sydows mycket framgångsrika uppvaktning av miljöpartiet, förespråkar just en författningsdomstol.
3; Att en sådan domstol med stor säkerhet aldrig skulle ha låtit någon FRA-lag passera nålsögat. Samma lag som Henrik von Sydow aldrig ville ha, men ändå röstade för.
Lars Gustafsson skrev å andra sidan dessförinnan mycket bra i Expressen om varför FRAscismen brutalt uppenbarar behovet av en författningsdomstol & om varför vi måste blanka ut den ”samling ryggradslösa riksdagsavlönade” (han vägrar kalla dem parlamentariker) som klubbat sina väljare i skallen med den här lagen.
Update:
Advokatsamfundets generalsekreterare, den alltid lika briljanta Anne Ramberg, skriver på dagens Brännpunkt om att FRAscismen måste genomlysas av en sanningskommission & att Sverige behöver en författningsdomstol.
Lars Gustafsson skriver i Expressen om att regeringen lyckats med konststycket att alienera såväl den gamla skolans liberaler – Herbert Tingstens lärjungar – & de unga, som visserligen kanske inte läst Mill & Hayek men som ändå äger ”en erfarenhet som är precis lika bildande och lika normgivande; cybervärldens frihet”.
FRAscismen blottar tänderna
Jag ska handla mitt kvällsmål efter en lång söndag framför burken med mitt rykte som idog arbetsmyra för ögonen. Jag går mot Karlaplans påvra utbud av kulinariska våldtäkter: McDonalds. Redan på vägen dit slås jag av en underlandsstämning när jag ser en sugga rida på en häst. Matkön ringlar nästan ända ut på gatan. En arisk proletärkvinna i uniform & med batong övervakar den hungriga massan & fipplar med skyltar ägnade att dirigera oss. Jag inbillar mig att det i kassan bara finns en produkt att välja på; nån svettig sloppy joe-burgare inslagen i folie med röda stjärnor på. Jag tar ett djupt andetag. Känner hur det sticker i luften. Var tionde luftpartikel har ersatts av en mikroskopisk avmätare av elektroniska vågor. De avläser våra tankar. En halv evighet har passerat när jag till slut angör kassan. Jag betalar för min sloppy joe. 19:84 står det på kvittot jag omsorgsfullt viker ihop & placerar i min vänstra bakficka för vidarebefordran till skatteverket. Nya sköna värld.
Aaron trycker till
Jag skrev en krönika för Expressen om Fredrick Federleys svek i FRA-frågan & påföljande lögner om att han själv författat de tillägg som påstås rädda integriteten. Med vänner som Fegerley är integriteten i ett mycket ringa behov av fiender. Nu skriver centerns riksdagsman Staffan Danielsson på sin blogg att jag beskriver Federley som en ”bög som ljuger”.
”Var det skönt att äntligen få trycka till, Aaron? Inte med rena okvädningsord och hotelser, som i en del mail och blogginlägg, utan på ditt nyanserade sätt.”
Trycka till? Så homoerotiskt. Ja, Staffan, det var skönt. På ett nyanserat vis.
Det som gett upphov till att Danielsson drar homofobkortet är följande mening i krönikan:
”Visst är det så att nätkampanjen mot Federley på sina håll bara uttrycker lumpet böghat.”
Att jag angriper den del av Federleys kritiker som reducerar frågan till plumpa bögskämt gör mig alltså till homofob. Vad, Staffan Danielsson, i Herrens namn ska ni med all information till (mina mejl & telefonsamtal till exempel) om ni ändå ingenting begriper?
Rätt & slätt
I denna dystra stund lämnar jag över ordet till mannen som umgås lika ekonomiskt som effektivt med orden. Dra åt helvete, säger han. Mycket riktigt är det också dit de är på väg. Min vän, hedersmannen, Richard Slätt.
En midsommarnatts mardröm
Berlin biter sig ännu kvar i mitt system. Jag däckade först på midsommarafton. Vaknade först också. Men till liten nytta. Flickorna här ute på Vaxholm skyr mig, så här på morgonkvisten, som vore jag leprasmittad. Man förstår dem.
P O Enqvist, som bor granne med flickorna, & som jag redan i går kväll föresatt mig att ansätta med någon påträngande gest, skyr mig också. Jag hälsade artigt när jag såg honom spatsera förbi flickornas vackra Villa Villekulla på morgonpromenad med jycken. Han uttalade ett mycket försiktigt ”hej” och stirrade med skräck & vämjelse ut min suspekta uppenbarelse. Man förstår honom. På min tisha återfinns ett tryck av ordförande Arafat.
Vaxholm besvarar, med andra ord, inte riktigt mina ömma känslor.
Debattredaktören vaknade precis. Mycket uppgiven. ”Aaron, jag tror jag har ett problem. Jag är inte glad i dag”, säger han nu. Som att glad vore hans normaltillstånd.
Till saken. Du vaknar bakis i dag. Du går förmodligen inte in på min blogg i dag. Men om du gör det tillhör du den sofistikerade nätokratin. Då har du redan läst tillräckligt mycket om detta för att ögonen ska börja blöda om du läser en rad till. Men du är bakis i dag. Det är viktigt att jag påminner dig. För ingen får någonsin glömma. För helgens höjdpunkt är över. Och när nu midsommaren går mot sitt slut måste kampen återupptas. Jag vill att den här opportunistens karriär ska vara slut när jag går till jobbet på måndag morgon. Som min gamle vän & kollega plägar säga: Avgå. Alla. Nu.
Kamikazepiloten 